Jag får en klump i magen när jag hör ljudet av kyrkklockor. När klockorna ringer på fredagar, som idag, känns det extra mycket. Det hugger till i hjärtat. Fem begravningar på två år har kanske satt sina spår.. 

Om man blir van? Nej. Däremot skrämmer det mig att jag verkar bli mer och mer avskärmad. Bygger upp nåt sorts försvar för att klara av nästa käftsmäll. Det låter så negativt, jag vet, men varje gång jag tar ett litet steg uppåt är det någon som slår en slägga i huvudet på mig. Sen ligger man där på botten och undrar vad fan som hände, tills man är korkad nog att börja klättra igen.

Nu har klockorna slutat ringa, för den här gången.

Det ska jag skåla för.

Allt är inte svart, även fast det kan verka så.

Kanske måste sluta tänka, helt enkelt.

Känslan när man lyssnar på en låt skriven av någon man inte känner, någon man aldrig träffat, som ändå lyckas beskriva exakt hur man kände under en speciell tid i livet.

Jag ser ut som ett bombnedslag (inte i ordets positiva bemärkelse), lägenheten likaså. Fickorna är tomma och hjärtat skriker. Tankarna är utslitna men ändå står hjärnan utan utmaning. Jag behöver bli inspirerad, hitta ett mål och fokusera på något. Har insett att jag lever för mycket i det förflutna, i allt jag älskade med att vara ung och galen. Tänker ofta tillbaka, tittar på bilder.. Numera är folk mammor & pappor, utbildade, världsvana. Och vad är jag?