Inatt var jag lycklig! Jag hade ett bra jobb, massor av pengar och jag flög helikopter med pappa och Kevin Costner. Farmor var där.. Det var sommar och sol och mina ben var bruna. Midjan var smal och i den svartlackade helikoptern satt min drömprins från förr. Vi var kära.. Vi flög till viktiga platser och gjorde viktiga saker, utan ett enda bekymmer. Sen ringde telefonen, och jag vaknade. 

Jag har inga pengar och inget viktigt jobb. Midjan är förvisso smal, men inte resten. Jag flyger inte till soliga städer med filmstjärnor i sällskapet och jag har inga brunbrända ben. Ute är det höst och minusgrader. Vintern knackar på dörren. Andra längtar efter julpynt och pepparkakor. Jag längtar efter ett liv.. När börjar det? När är det min tur? Har jag missat tåget?

Jennifer - living the dream..

Vet inte för vilken gång i ordningen jag gör ett försök att börja blogga igen. Det är helt klart något som hela tiden drar mig tillbaka. Kanske inte till bloggandet för bloggandets skull, utan mest till skrivandet. Jag har uppenbarligen ett stort behov av att uttrycka mina tankar och känslor, men trots att jag fått talets gåva så skriver jag hellre. Då kan man ångra sig, och radera. En funktion som förövrigt inte finns i livet annars. Radera, alltså. Ångra sig, det gör man kanske mer än man borde.

Jennifer - lite äldre, men knappast klokare.